Första ultraljudet imorgon.

Det känns både läskigt och jättespännande på samma gång. Jag ska förhoppningsvis få se det lilla minitrollet där inne och höra hjärtslagen. Samtidigt kommer alla typer av farhågor upp i huvudet; tänk om jag inte är gravid, tänk om jag bara inbillat mig, tänk om fostret är dött, om inte hjärtat slår... tänk om det är två??? (hjälp!). Jag antar att jag inte är den första blivande mamman med sådana knäppistankar, men imorgonbitti är det i alla fall dags, kan knappt vänta. Känns som en evighets sedan jag fick den här tiden, samtidigt som det känns som om det var igår det stod gravid på de där teststickorna. Konstigt det där hur tiden kan tyckas gå långsamt och snabbt på samma gång...